Svenska Kennelklubbens hälsoprogram är ett verktyg för att begränsa förekomsten av ärftliga sjukdomar/defekter. Centralt organiserade hälsoprogram bygger på att man via undersökningar av såväl avelsdjur som enskilda individer arbetar för att förbättra hälsoläget inom en ras.
Gemensamt för de raser som har obligatoriska hälsoprogram för avelsdjur är att ett officiellt undersökningsresultat för avelsdjuren ska finnas före parning.
 

GÅRDSHUNDEN
HISTORIK
Rasen erkändes 1987 i Sverige och Danmark under namnet dansk-svensk gårdshund. Den har sedan gammalt funnits på lantgårdar i Danmark och Sverige. Gårdshunden har använts som vakthund, råttfångare och sällskap. 
Den dansk-svenska gårdshundens kynologiska ursprung är oklart. Troligen har den sitt huvudsakliga ursprung dels i pinscherraserna och dels i de brittiska vita jaktterrier, från vilka även Jack Russell terriern och Foxterriern stammar.
ANVÄNDNINGSOMRÅDEN
Gårdshunden är en liten, pigg, frisk, sund och mångsidig familjehund som lätt anpassar sig i de flesta situationer. Hundsporterna agility, freestyle, spår, lydnad, bruks och utställning lämpar sig bra som aktiviteter. Många tränar och tävlar också viltspår.
Än idag tjänstgör en del dansk-svenska gårdshundar som råttjägare, men det stora flertalet är sällskapshundar. Uppskattningsvis används ett dussintal hundar som aktiva jakthundar för att korttidsdriva rådjur och annat mindre vilt, apportera och eftersöka.
HÄLSA
Gårdshunden är generellt en frisk och sund ras med få hälsoproblem. 
Två sjukdomar som förekommer kan nämnas; höftledsdysplasi (HD) och ett fåtal fall av leg perthes (nedbrytning av benvävnad i lårbenet).
EGENSKAPER OCH MENTALITET
Gårdshunden tycker om att arbeta både fysiskt och mentalt, och den kräver en del aktivering. Trots att rasen är liten i formatet och ser söt ut är det alltså en ganska krävande hund.
Den behöver någon form av regelbunden stimulans för att må bra.
Mellan arbetspassen är den en riktig kelgris som gärna kryper upp i knät, ligger nära intill och kopplar av. Gårdshunden tycker mycket om värme och ligger ofta och kopplar av i solen. 
Det är en utpräglad väktare som omedelbart slår larm om främlingar kommer in på dess hemområde I övrigt är den inte en skällig ras.
STORLEK OCH UTSEENDE
Mankhöjd för hanar är ca 34–37 cm och tikar är ca 32–35 cm. Den har mycket kroppsmassa. Kroppen är svagt rektangulär. Huvudet är litet i förhållande till kroppen. 
Svansen är naturligt långt, halvlång eller så kan hunden födas med stubbsvans. Pälsfärgen är övervägande vit med en eller flera fläckar i olika färgkombinationer.
PÄLSVÅRD
Pälsvården är i princip obefintlig på rasen eftersom pälsen ska vara hård, kort och slät utan underull. I fällperioden kan man borsta igenom hunden dagligen, vilket brukar räcka för att hålla pälsen fin och därutöver kan man ge den ett bad vid behov.
ÖVRIGT
Rasen är en del av det svenska kulturarvet. Rasklubben arbetar aktivt för att bevara rasen som en frisk, alert, duglig, vänlig och tillgänglig gårds- och sällskapshund med den, sedan gammalt dokumenterade, rastypiska exteriören.

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Rhodesian Ridgeback
HISTORIK
Rhodesian ridgeback är hittills den enda erkända hundrasen som har sitt ursprung i södra Afrika. Ursprunget kan härledas till Kap kolonin i södra Afrika där de tidiga nybyggarnas hundar korsades med halvdomesticerade, ridgeförsedda jakthundar. Man jagade främst med par eller tre hundar. Den ursprungliga funktionen hos Rhodesian ridgeback, eller lejonhunden, var att spåra viltet, speciellt lejon, och genom stor vighet kunna ställa det tills jägaren hann fram. Rhodesian ridgeback ska vara en välbalanserad, kraftfull, muskulös, rörlig och aktiv hund. Den ska ha symmetrisk helhet, kapacitet för stor uthållighet och tämligen stor snabbhet.Tonvikten ska vara; vig rörlighet, elegans och sundhet utan någon tendens mot massivitet. Rasens egenhet är ridgen (ryggens hårkam) vilken är formad av hår som växer i motsatt riktning mot den övriga pälsen. Ridgen är rasens adelsmärke.
ANVÄNDNINGSOMRÅDEN
Jakthund
Vid jakt, företrädelsevis på storvilt, arbetade hundarna vanligtvis i släpp om fyra eller fem, men även ensamjagande hund kunde förekomma. Hundarna spårade oftast i tysthet och gav främst skall vid upptäckt av bytet. Vid ställande spred hundarna i släppet ut sig och en av dem sprang rakt emot djuret medan de andra cirklade runt för att förhindra att det kom undan.Rasen kallas också för "Afrikansk lejonhund", vilket ibland har gett upphov till missförståndet att hundarna deltog i jakten för att själva döda lejon - vilket är helt felaktigt. Ridgebackens arbetssätt var istället att trötta ut viltet, vilket krävde en snabb, stark, smidig, uthållig och modig hund. En dumdristig hund överlever inte sådana konfrontationer.
Rasens ursprungliga arbetssätt, med flera hundar i släpp, anses inte vara förenligt med god jaktetik i Sverige.
Vakthund
Som vakthund användes rasen bl.a till att vakta familj, mark och egendom och under jakt även lägerplatsen mot både vilda djur och främmande människor. Rhodesian ridgeback har en naturlig vaktinstinkt och larmar oftast med skall, men skäller däremot sällan ”i tid och otid”.
Dagens användningsområde
Idag avlas rasen i första hand som en sällskapshund för den aktiva hundägaren.Att rhodesian ridgeback i allmänhet är en väl fungerande spårhund, har bevisats gång på gång vid såväl officiella viltspårprov som vid skarpa eftersök. Många ägare av rasen ser också viltspår som ett utmärkt sätt att aktivera sin hund.